Beskrivning

Cristiana Giacchetti är en italiensk målare och skulptör vars rötter sträcker sig djupt i en familj av konstnärer. Med freskomålaren Aristodemo Giacchetti som förebild ärvde hon en orubblig hängivenhet till konsten. Under Gualtiero Nocentini lärde hon sig att finna modet att experimentera och att överskrida sina egna gränser. Giacchettis verk är rotade i abstrakt expressionism och utmärker sig genom användningen av moderna blandtekniker. Hon använder en mängd olika tekniker för att skapa mångsidiga visuella effekter och texturer, vilket understryker hennes mästerskap i målningstekniker. Giacchettis konst lägger särskild vikt vid spontanitet, dynamik och passion. Genom strukturerade färglager, livliga penseldrag och en intensiv färganvändning skapar hon verk som kännetecknas av passion, djup och rörelse. Varje av hennes konstverk bär på en unik stämning och berättelse, präglad av specifika färganvändningar och ytbehandlingar. Medan vissa av hennes verk uppvisar nästan skulpturala kvaliteter med tjocka färglager som framträder från duken, präglas andra av delikata, flödande färglager som antyder djup och rörelse. Giacchettis målningar väcker en mängd olika känslor och tolkningar och utmanar betraktarna att väva in sina egna tankar och känslor i verken. Hennes konst speglar konstnärens inre tillstånd och antyder att hon genom sitt arbete utforskar teman som djup, andlighet och ursprungliga rötter. Hon förbinder sig med poesin i den mänskliga psyket och engagerar sig i en dialog med sin inre värld, där hon förvandlar sina skuggor till skönhet. För Giacchetti är konst en form av självsökande som gör det möjligt för henne att få djup insikt i sitt inre och förvandla sina mörkare sidor till skönhet. Tre centrala begrepp sammanfattar Cristiana Giacchettis konstnärliga essens: lyrik, ursprunglighet och pareidolia – det sistnämnda beskriver sinnets benägenhet att uppfatta meningsfulla mönster, vilket ofta leder till optiska illusioner i det undermedvetna. Många av hennes verk föds ur den ursprungliga instinkten av gesten, spårar själens eller psykens poetiska och till synes slumpmässiga rörelser, som betraktas inom djupspsykologin. Men bortom tillfällighetens sken blir betraktaren ofta ledd att urskilja en alternativ form – en uppenbarelse som uppnås nästan genom en optisk illusion. Det är denna sekundära bild som betraktaren konstruerar genom det som filosofen Plotinos kallade den "andliga blicken", ett öga som tränger bortom blotta framträdanden för att förstå själva essensen.